Jag sträckte ryggen och gäspade.

Åh, äntligen framme efter alldeles för många timmar på en trång buss på ojämna grusvägar. Jag började gå mot grindarna i den vita muren, men vände mig tvärt om när jag kom på att jag glömde väskan på bussen. Precis när jag började småjogga tillbaka mot bussen åkte den iväg och jag suckade. Jag började nästan gråta - allt hade gått så otroligt dåligt innan jag ens hade satt mig på bussen. Det faktum att jag hade sovit mindre än ett par timmar på natten gjorde mig knappast på bättre humör. En tjej kom och klappade mig på ryggen och jag ryckte till. 

- Åh, ska lilla nybörjaren börja gråta? Åh, jag tycker sååå synd om dig, sa tjejen sarkastiskt. Den här dagen skulle knappast bli bättre. Tjejen gick där ifrån och en annan tjej kom gående mot mig. Säkert hennes vän. Men när hon kom närmare såg jag, trots att mitt synfält var suddigt av tårar, att hon hade ett vänligt leende.

- Bry dig inte om Loretta, hon verkar kaxig men hon är snäll när man lär känna henne. Du kan kalla mig Tan förressten, alla andra kallar mig det, berättade tjejen, eller Tan, och fortsatte sedan:

- Glömde du din väska? Jag nickade. Du kan få några gamla kläder av mig, de passar nog någorlunda iallafall, erbjöd sig Tan. Jag nickade igen.

- Vi kan väl ta det efter uppropet? sa Tan och nickade mot den skara ungdomar som samlats innanför murarna. Jag torkade tårarna och gick dit med stora, självsäkra steg. 

En man räknade upp en massa regler och sedan började han ropa upp namn från en lista. Jag försökte memorera vem som svarade på vad. Alicia, Beata, Beatriz, oj, där ville båda kallas Bea, det blev visst Bea J och Bea S. Några andra namn ropades upp.

- Han heter Thomas, viskade en tjej som stod bredvid mig. 

- Michelle, ropade Thomas och jag viftade med ena handen i luften.

- Nu när ni vet att alla är här så ska ni få veta vilken häst ni ska låna under erat år här i Moorland, sa Thomas när alla var uppropade. 

- Michelle, du får Disa, sa Thomas och jag gick in i stallet, som alla andra som hade fått "sina" hästar. 

- Hjälmen! sa Thomas snabbt och jag förklarade att jag hade glömt min väska på bussen. Tan, som hade stått vid sidan om hela uppropet, sprang snabbt iväg och kom lika snabbt tillbaka med en hjälm i handen.

- Den är inte vacker, men den duger iallafall, sa hon när hon sträckte över den till mig.

Jag knäppte den under hakan och gick in i stallet på nytt.

Jag strök handen över nosryggen på den stora hästen som stod i boxen. På hennes namnskylt stod det Daisy's Dream, och på en fasttejpad papperslapp stod det Disa med spretiga, handskrivna bokstäver.

Medan alla vi elever stod och klappade på våra tilldelade hästar gick Tan runt och delade ut papper med schema för en vecka. Jag suckade högt när jag såg att det var frukost 06:30 varje mprgon, och att schemat började imorgon. När jag tittade ut från stallet såg jag att det hade börjat skymma rejält.

- Så, dags för middag! ropade Thomas och vi alla gick ut i den kalla höstkvällen.

Den natten sov jag djupt.

Detta är, som du nog har märkt om du spelar SSO, en blogg om spelet Star Stable Online.

Min karaktär i spelet heter Michelle Dragonhill.

På den här bloggen kommer jag skriva om mina åsikter till saker i spelet, men mitt största fokus kommer vara min fan fiction Jorvik Runt.

Hoppas ni vill läsa min fan fiction & blogg!